Kärlek och Politik

Ja så heter bebisarna i magen än så länge! Den bebis som vid ultraljudet i vecka 12 låg närmast ”utgången” fick av sjukvårdspersonalen benämningen ”Tvilling 1”, medans den andra fick ”Tvilling 2”. Så kommer de fortsätta att heta till dess de kommer ut, oavsett om de byter plats och läge. Men om Tvåan skulle vara den som kommer ut först (förlöses först) så skulle den bebisen få byta namn till ”Tvilling 1” och den bebis som kommer ut så om nr 2 blir alltså ”Tvilling 2”.
Hänger ni med?

Jag och Leif kallar den kort och gått ”Ettan” & ”Tvåan” :) Vid gårdagens ultraljud på sjukhuset låg Ettan med huvudet nedåt, fortfarande på vänstra sidan och Tvåan på högra sidan med huvudet upp. Skulle de ligga såhär v.32-34 så planeras det för vaginal förlossning (fingers crossed!!).

Det man framförallt kollar på nu är att bebisarna växer som de ska och det gör de. De är väldigt lika storleksmässigt och väger ca 1200 gram vardera, precis som de ska! Läkaren kollade moderkakorna, flödet i navelsträngarna, hjärtslag med mera. Vi fick med oss några bilder hem, bland annat dessa två:

 

 

Förutom undersökning av bebisarna gör jag olika prover och vi får stälal frågor och gå igenom vad som väntar härnäst. Vi hade en väldigt sympatisk läkare som förklarade det vi undrade över bra, hon var lätt att prata med. Läkaren tog återigen upp frågan vad det gäller sjukskrivning för mig. Det är svårt... I mitt huvud vill jag fortfarande jobba, men kroppen talar ett annat språk… Hitintills har jag valt att gå ned i tid genom att ta ut inarbetad komp/flex. Jag fortsätter nog så ett tag till, men inser också att det inte finns någon mening med att slita som jag gör, att jag behöver vila då det är en stor påfrestning för kroppen, men att sluta jobba är som att ändra min identitet lite grann. Ja ni hör ju, jag är inte klar i huvudet än.. Fast jag tror att det kommer lösa sig helt naturligt inom några veckor, kroppen kommer inte fixa det och till slut kommer knoppen ikapp kroppen! Jag är nu i stort sett lika stor som någon som bär på ett barn i vecka 40 (dvs. fullgången graviditet), trots att jag ”bara” är i v. 29. Så som sagt, det ger sig nog :)

~Titti